Tanken på en vardagsuniform

måndag 5 juni 2017
Michele Oka Doner. Bilden är från Pinterest, jag har tyvärr inte hittat källan och fotografen. 

I ganska många år har jag sagt att jag någon gång ska ha en uniform. Alltså inte en riktig uniform, jag suktar inte efter en polisuniform eller så, utan en vardagsuniform. En look. En enkel kläd-formula som alltid fungerar, en tio-tjugo perfekta plagg som alla passar ihop. En garderob jag älskar, utan felköp som blir hängande oanvända. Att aldrig mer behöva stå framför garderoben och grinigt utbrista ”Men jag har ju iiiiingenting att ta på mig!”.  

Jag har fortfarande ingen uniform. Trots att jag verkligen försökt. Jag har rensat min garderob otaliga gånger, jag har läst en miljon tips om hur man skapar en ”capsule wardrobe” (grattis till er som har en sådan, det låter fantastiskt) och jag vet vilka plagg jag trivs bäst i (kjol och klänning, inte byxor, långa koftor inte korta, ullkappor inte täckjackor, etc etc). 

Jag har förvisso inte en speciellt stor garderob, och visst är mina favoritplagg i majoritet. Men ser man på helheten så liknar den fortfarande lite av en dålig pyttipanna: en del bra outfits, en del plagg som bara passar till ett eller två andra plagg, en hel del tråkiga plagg som jag dessutom känner mig trist i. Och det jag tycker är tråkigast av allt: jag har ingen look. Jag har bara kläder. 

En som däremot har lyckats med både en look och en personlig uniform är den amerikanska konstnären Michele Oka Doner. Hon har sin signaturklänning, en lång sidenklänning med stor draperad krage som drar uppmärksamheten till hennes vackra ansikte. Den här klänningen hittade hon för 20 år sedan i en liten butik i Soho och sedan dess har hon lärt känna designern och fått den uppsydd i många olika färger och material. 

Under den bär hon linnen och leggings, över den bär hon siden eller cashmere-sjalar, cape eller kappa i ull, enkla sandaler eller svarta stövlar. Hon bär alltid sitt hår uppsatt och rött läppstift, och om hon bär smycken är det oftast pärlor. 

Hon har en look. En personlig uniform, som både talar om vem hon är och som gör det enklare för henne att shoppa och klä sig. Jag avundas henne. Någon gång ska jag också ...


Har du en uniform? Hur ser den ut och varför har du valt den?

8 kommentarer on "Tanken på en vardagsuniform"
  1. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det innan detta inlägg men jag var en uniformsperson ett tag, om än i liten skala. Jag var väldigt fascinerad av Filippa K eftersom alla plagg var så lika (lika tråkiga tycker ju många) att det gick att spara ihop till ett, sen låta det gå några år och sen köpa ett till osv osv. Jag utgick ifrån en grå kostym och sen köpte jag till saker som passade den kostymen. Bröstnäsdukar skjortor osv. varierade jag men allt var ju det där monokroma så efter ett tag slutade jag till och med köpa olika färger på saker utan hittade jag en bra skjortmodell köpte jag några stycken av den. En fördel med att göra så är ju att de plagg en har känns extremt bekväma fastän de är helt nya (eftersom en köper samma modell av allt och vet hur de sitter). Det negativa är dock att jag aldrig känt mig så stillös. Eftersom det slutade vara ett val vad jag skulle ha på mig så upplevde jag mig som en person som inte längre var intresserad av mode, vilket jag ju var. Väldigt konstigt.

    Hittade förresten följande om fotot, du vet att jag inte kan motstå en liten digital deckargåta; "WORK OF ART: THE NEXT GREAT ARTIST Photo by Barbara Nitke/NBC/NBCU Photo Bank via Getty Images"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är intressant! Jag utgår hela tiden fån att jag ska tycka att en uniform är praktisk och gör livet lättare, men tänk om det bara känns trist? Och tänk om det bara är ett uttryck för mitt kontrollbehov och inte alls ett sorts frammejslande av min personlighet? Så kan det ju också vara ...

      Tack för hjälpen med fotot!

      Radera
  2. Det var kanske det som hände mig iofs: min personlighet blev helt synlig, och den var ganska... trist... :D För dig skulle det kanske vara mer lyckat experiment.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kanske är så att man måste vara ganska säker på vem man är för att få en så stram uniform att fungera (känslomässigt)? Som Oka Doner verkar ha varit hela livet? Själv vet jag ju fortfarande knappt vem jag är ...

      Radera
  3. Jag tror det tar tid, helt enkelt. Som du säger - man måste först lära känna sig själv, och det går inte i en handvändning. Idag använder jag nästan bara klänningar, av flera skäl:

    1. Med min figur (kurvig, med midja, höfter och bröst) är det nästan omöjligt att hitta byxor som passar och det är även svårt med kjolar - de är nästan alltid för raka, så att de antingen är för små över höfterna eller för stora i midjan eller bådadera på en gång, medan det är lättare att hitta klänningar som passar.

    2. Man behöver bara bestämma sig för ett plagg varje dag i stället för att behöva välja både kjol och överdel - eller upptäcka att endera är i tvätten.

    3. Man känner sig nästan alltid "fin" och "klädd" när man har klänning på sig. Och jag är definitivt inte den sportiga typen, jag vill känna mig fin!

    Jag har relativt kraftiga vader, så jag använder nästan bara högklackade skor, som ger en slankare och elegantare bensilhuett. Till det har jag nästan alltid svarta strumpor, av samma skäl: benen ser slankare ut.

    Dessutom har jag till sist accepterat att det alla färgguider säger faktikst stämmer. Alltså att om man som jag har ganska blek hy men med en varm färgton, brunrött hår och gröna ögon, så passar man bäst i varma, mustiga färger, såsom grönt, brunt och rostrött. Det har jag i princip vetat sedan jag var tonåring, men det har tagit flera decennier att sjunka in.

    Så där någonstans är väl min uniform: klänningar i svart eller brunt eller i olika gröna eller roströda nyanser med svarta strumpor och högklackade skor. Och ja, livet har blivit enklare sedan detta utkristalliserade sig. Ändå har jag väl inte precis någon "capsule wardrobe" ännu, och lär säkert aldrig få. Min ambition är att hålla nere klänningsbeståndet till max 50 stycken, och jag lever fortfarande på hoppet att jag genom principen "en in - en ut" en dag ska ha utvecklat garderoben till att innehålla 50 alldeles underbara och perfekta klänningar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter väldigt skönt att ha lyckats hitta sin stil! Och att det är en kombination av vad man klär bäst i och vad man trivs bäst i.
      Du har rätt i att det blir lättare med ett plagg än med plagg man måste koordinera. Jag är inte så väldigt bra på att koordinera toppar och nederdelar så jag borde verkligen överväga en klänningsgarderob. Speciellt eftersom jag också vill känna mig fin!

      Radera
  4. Fast även om jag använder klänning till ungefär 80-90%, så har jag ju en hel del "separates" i min garderob också. Och då finner jag återigen, liksom med de gamla färgråden, att de där råden som man har läst i dussintals damtidningar och stilguider håller. Alltså - satsa på de klassiska plaggen. Det är värt att lägga pengar på en riktigt snygg svart kjol i bra kvalitet och några cashmeretröjor som passar till. Jag har en svart, en röd och en bärnstensfärgad. Och även jag äger faktiskt ett par snygga blå jeans till vilka jag också kan använda cashmeretröjorna. Samt en svart skinnjacka och en beige trenchcoat. En snygg vit skjorta brukar också rekommenderas, och jag är verkligen helt för det, men har fått inse att åtminstone på vintern så passar jag verkligen inte i vitt. De mörka, kalla vinterdagar då jag inte egentligen orkar klä mig överhuvudtaget men tyvärr ändå måste gå till jobbet kan jag alltid falla tillbaka på den svarta kjolen och en av cashmeretröjorna.

    Den som är intresserad av kläder vill nog inte bara ha uniform, det blir, som du säger, för tråkigt! Men man ska kanske tänka mera som att man kan ha en slags grunduniform (i mitt fall den svarta kjolen, jeansen och de tre cashmeretröjorna) som en kärna i garderoben och så bygga ut den med lite fluff, alltså roliga sker runt om? En svart kjol kan ju kombineras med nästan precis vad som helst - i mitt fall gärna vintagekavajer från 40/50-tal.

    Och är man klänningsmänniska så tycker jag att en svart v-ringad kofta också är oumbärlig som en del av basgarderoben.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är praktiskt att ha en uniform, men tråkigt om det blir enformigt eller opraktiskt. Precis som du har jag cashmeretröjor och koftor, en svart kjol och ett par trenchcoats som räddar mig.

      Radera