Lämna modet bakom dig

söndag 18 juni 2017

Under våren har jag följt nyhetsbreven från Trend tablet, trendgurun Li Edelkoorts företag, och i maj dök den här texten  med titel The Escape of Fashion upp: 







I flera år har Edelkoort förutspått modets död. Hon är övertygad om att modebranschen har spelat ut sin roll, att den har förlorat sin betydelse i samhället, att den blivit en sjuk parodi på sig själv. Jag kommer att återkomma till hennes anti-fashion manifest i ett senare inlägg, i detta vill jag prata om det hon skriver om i nyhetsbrevet: kläder för själen och akten att klä sig, att vara klädd.

Idag tillbringade jag en timme på Väla, shoppingcentret utanför Helsingborg. 200 butiker, restauranger och caféer, 6000 parkeringsplatser, 10 miljoner besökare per år och en omsättning på 3 miljarder. En succé. En oändligt deprimerande succé. Jag var där idag för att köpa ett kosttillskott och medan jag passerade klädesbutik efter klädesbutik i jakt på en hälsokostaffär sjönk mitt humör. Så mycket kläder. Så mycket billiga kläder. Så mycket billiga kläder i förfärliga kvalitéer, sydda av underbetalda arbetare i länder där de ofta riskerar livet i klädesfabrikerna. Och på Väla är det som vanligt mycket folk, med många reapåsar i händerna, trots sol och över tjugo grader varmt utomhus. Det här är vad vi har reducerat oss till. Konsumenter. Det här är vad vi gör. Konsumerar. Det som någon annan vill att vi ska bära på våra kroppar.  

Och så kommer Li Edelkoort och pratar om modets död. Om en pendel som svänger till dess yttersta motsatt, från konsumism till skapande, där akten att klä sig kan bli helig och kläder inte bara ger skydd för din kropp utan också tröst för din själ. Där konsumtion är något som står i vägen för ditt mest geniala jag. 

Det låter så fantastiskt, jag vill bara ropa ”Ja! Så kan det vara! Snälla, låt det bli så under min livstid.” För jag tror att vi är många som längtar djupt och häftigt efter mening, ritualer, tid. Efter vårt eget geni, vår egen helighet. 

Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat med 80%, den dominerande orsaken är psykisk ohälsa. Vi vill så mycket. Vi gör mer, mer, mer på vår fritid, samtidigt som arbetsgivarna klämmer in mer, mer, mer i våra tjänster. Vår levnadsstandard är så hög, pressen att hänga med så överväldigande, tempot så uppskruvat att varken våra kroppar eller hjärnor orkar. Mening, ritualer, tid. När finns det plats för det?

Om det fanns tid i våra liv att skapa, tänka och känna kring kläder utan att tänka mode, hur skulle vi se ut då? Hur skulle det kännas? Om vi hade ritualer kring hur vi klär på (eller av) oss, tid för eftertanke, tid för vård av våra kläder, hur skulle det kännas? Hur skulle det verka i oss? Hur skulle det påverka världen?

Jag vet inte hur Li Edelkoort föreställer sig kläderna hon pratar om i den här texten. Hon ger oss inte många ledtrådar förutom cool neutrals, amorphous, without details. Själv tänker jag mig mjuka tyger man kan svepa in sig i, avskalade och tidlösa kläder, munkkåpor och kaftaner, kläder för nomader, kläder som kan göra ett nästintill immateriellt, sakralt intryck. 


Vad tänker ni när ni läser Li Edelkoorts text? Vad ser ni framför er? Vad känner ni?

Tanken på en vardagsuniform

måndag 5 juni 2017
Michele Oka Doner. Bilden är från Pinterest, jag har tyvärr inte hittat källan och fotografen. 

I ganska många år har jag sagt att jag någon gång ska ha en uniform. Alltså inte en riktig uniform, jag suktar inte efter en polisuniform eller så, utan en vardagsuniform. En look. En enkel kläd-formula som alltid fungerar, en tio-tjugo perfekta plagg som alla passar ihop. En garderob jag älskar, utan felköp som blir hängande oanvända. Att aldrig mer behöva stå framför garderoben och grinigt utbrista ”Men jag har ju iiiiingenting att ta på mig!”.  

Jag har fortfarande ingen uniform. Trots att jag verkligen försökt. Jag har rensat min garderob otaliga gånger, jag har läst en miljon tips om hur man skapar en ”capsule wardrobe” (grattis till er som har en sådan, det låter fantastiskt) och jag vet vilka plagg jag trivs bäst i (kjol och klänning, inte byxor, långa koftor inte korta, ullkappor inte täckjackor, etc etc). 

Jag har förvisso inte en speciellt stor garderob, och visst är mina favoritplagg i majoritet. Men ser man på helheten så liknar den fortfarande lite av en dålig pyttipanna: en del bra outfits, en del plagg som bara passar till ett eller två andra plagg, en hel del tråkiga plagg som jag dessutom känner mig trist i. Och det jag tycker är tråkigast av allt: jag har ingen look. Jag har bara kläder. 

En som däremot har lyckats med både en look och en personlig uniform är den amerikanska konstnären Michele Oka Doner. Hon har sin signaturklänning, en lång sidenklänning med stor draperad krage som drar uppmärksamheten till hennes vackra ansikte. Den här klänningen hittade hon för 20 år sedan i en liten butik i Soho och sedan dess har hon lärt känna designern och fått den uppsydd i många olika färger och material. 

Under den bär hon linnen och leggings, över den bär hon siden eller cashmere-sjalar, cape eller kappa i ull, enkla sandaler eller svarta stövlar. Hon bär alltid sitt hår uppsatt och rött läppstift, och om hon bär smycken är det oftast pärlor. 

Hon har en look. En personlig uniform, som både talar om vem hon är och som gör det enklare för henne att shoppa och klä sig. Jag avundas henne. Någon gång ska jag också ...


Har du en uniform? Hur ser den ut och varför har du valt den?