Att sno eller inte sno stilen

lördag 4 februari 2017


1988, när jag var 14 år, åkte jag på språkresa till England med min kusin Jenny, min bästa kompis Marie och hennes kusin Fia. Jag var besatt av gymnastik under den tiden, tränade och tävlade jämt och det avspeglades i min klädstil. Jag gick mest omkring i mjukisbyxor och sweatshirts i pastellfärger, matchat med ett par gröna seglarskor och vita tubsockor. Jenny var den tjejiga i mycket rosa och stentvättade jeans. Fia var den poppiga som syntes, med sitt stora permanentade hår uppsatt i en tofs mitt uppe på huvudet och en härlig hemstickad tröja med Betty Boop på. Marie var den som hade stil. Hon hade svart kavaj, vit skjorta, sitt svarta blanka hår i en klassisk page. Folk brukade säga att hon borde vara fotomodell.

Förutom att plugga engelska, gå på disco och förundras över innehållet i våra packed lunches så tillbringade vi ganska mycket tid med att dra omkring i Eastbournes alla affärer och prova kläder. En dag var vi inne i en pytteliten butik och Marie provade en kort, svart, stretchig klänning med små volanger nertill. Hon var skitsnygg i den. Verkligen skitsnygg. Vi andra kunde inget annat än att stå och beundra henne. Själv var hon tveksam, kunde inte bestämma sig utan valde att fundera på om hon skulle köpa klänningen eller inte. 

Nån dag senare smet jag ner på stan, provade den och köpte den. Trots att det kändes helt fel. Men så rätt. Jag trodde verkligen att jag skulle vara lika snygg som Marie, bara jag köpte den där klänningen.

I min dagbok skriver jag: ”Sen köpte jag en svart klänning som Marie har provat. Hon ville köpa den, och jag sa att ska inte hon ha den så ska jag ha den, så jag köpte den. Hoppas hon inte blir sur.”

Det var både skam och triumf i mitt hjärt när jag visade henne att jag köpt den. Och jag minns fortfarande blicken hon gav mig. 


Jag använde aldrig den där klänning. Inte en enda gång. Den var inte min från början och den blev aldrig min. Den kändes alltid fel. Det var inte min stil. 

Post Comment
Skicka en kommentar