Stil i kultur: The Handmaiden

söndag 29 januari 2017



Jag gick på bio och såg Park Chan-Wooks film The Handmaiden och blev fullkomligt överväldigad av skönheten. Chan-Wook har tagit Sarah Waters roman ”Ficktjuven” och flyttat den från viktorianska England till 30-talets Korea. Det är sensuellt, intimt, grymt och så, så stilfullt.

Jag tänker inte ge er en recension av filmen, eller ens berätta vad den handlar om. Jag vill däremot säga några ord om varför man ska den om man är som jag:  glupsk på allt som är vackert. 

Se den för 1930-talets Korea med sin blandning av öst och väst. De vackra kläderna: persikofärgade sidenkimonos, spetsblusar och svarta blanka läderhandskar, klänningar med täta rader av klädda knappar som ligger som pärlor utefter kvinnornas vackra raka ryggar. Herrarnas tredelade kostymer med fickur i klockkedjor, nattsvarta frackar med bländande vita skjortbröst och flugor. Broderade havsgröna täcken, möbler i mörkt glänsande trä och slingrande bladmönstrade tapeter (William Morris?). 

Se den för de små vackra detaljerna: cigarettetuier och tändare i silver, glasrör med silverlås att förvara flytande opium i, hattaskarna i garderoben. 

Se den för det vackra japanska biblioteket med tatamimattornas eleganta geometri, de tuktade bonsaiträden, shojiväggarna som glider upp och avslöjar fönster ut mot de snötäckta träden utanför.

Se den för att till och med det grymma och våldsamma i en av slutscenerna är vackert: Den gigantiska köttiga bläckfisken i sitt trånga akvarium, det snidade tortyrredskapet och väggen med kroppsdelar i formalin, den blågrå röken som hänger i luften. 

Se den och njut. 




Jag gillar inte handkräm. Förutom den här.





Jag gillar inte kladdigheter på mina händer. Överhuvudtaget. Jag gillar inte att använda hårvax eftersom jag inte gillar att ta i det, jag gillar inte att stoppa händerna i deg när jag bakar så allt jag bakar hamnar i matberedaren, jag gillar definitivt inte handkräm. Jag behöver handkräm, men jag gillar inte handkräm. Att kladda ner mina händer utan att få lov att tvätta av kladdet omedelbart känns ytterst obehagligt. 

Men ja, jag behöver ju handkräm. Det är vinter, det är kallt och blåsigt ute, inne är det torrt och varmt och mina små tassar lider snart uttorkningsdöden. I ett desperat försök att rädda dem provade jag något nytt: Hyalomiel från Féret Parfumeur, en produkt de har tillverkat sedan 1878. 

Hyalomiel är en lätt och klar gelé som snabbt glider in i huden och ger fukt, men utan att lämna en kladdig hinna på min hud. Den har en mild och behaglig doft av pudrig honung och ros som jag trivs så bra med att jag hade köpt den om den funnits som parfym. 

Och Voilà! Mjuka händer!


*Det här är inte ett sponsrat inlägg, detta är en produkt jag köpt själv. 




Välkommen till Tilltalande

torsdag 26 januari 2017


Välkommen till Tilltalande!

Jag har startat den här bloggen för att få dyka ner djupare i mitt intresse för stil och dela med mig av vad jag hittar. 


Det kommer att handla om stil, stil i kultur, stilhistoria och stilpersonligheter. Stil som i kläder, accessoarer, inredning, design. Stilhistoria som i vad som har varit populärt, plagg som har försvunnit, stil som refererar till flydda tider. Stil i kultur: vilka uttryck av stil jag roas och fascineras av i litteratur, film och konst. Stilpersonligheter som i människors stil jag beundrar, inspireras och charmas av. 

Jag kommer att bli väldigt glad om jag lyckas skapa ett samtal om stil på den här bloggen, så var inte rädd för att kommentera!

Vänligen


Therése