Lämna modet bakom dig

söndag 18 juni 2017

Under våren har jag följt nyhetsbreven från Trend tablet, trendgurun Li Edelkoorts företag, och i maj dök den här texten  med titel The Escape of Fashion upp: 







I flera år har Edelkoort förutspått modets död. Hon är övertygad om att modebranschen har spelat ut sin roll, att den har förlorat sin betydelse i samhället, att den blivit en sjuk parodi på sig själv. Jag kommer att återkomma till hennes anti-fashion manifest i ett senare inlägg, i detta vill jag prata om det hon skriver om i nyhetsbrevet: kläder för själen och akten att klä sig, att vara klädd.

Idag tillbringade jag en timme på Väla, shoppingcentret utanför Helsingborg. 200 butiker, restauranger och caféer, 6000 parkeringsplatser, 10 miljoner besökare per år och en omsättning på 3 miljarder. En succé. En oändligt deprimerande succé. Jag var där idag för att köpa ett kosttillskott och medan jag passerade klädesbutik efter klädesbutik i jakt på en hälsokostaffär sjönk mitt humör. Så mycket kläder. Så mycket billiga kläder. Så mycket billiga kläder i förfärliga kvalitéer, sydda av underbetalda arbetare i länder där de ofta riskerar livet i klädesfabrikerna. Och på Väla är det som vanligt mycket folk, med många reapåsar i händerna, trots sol och över tjugo grader varmt utomhus. Det här är vad vi har reducerat oss till. Konsumenter. Det här är vad vi gör. Konsumerar. Det som någon annan vill att vi ska bära på våra kroppar.  

Och så kommer Li Edelkoort och pratar om modets död. Om en pendel som svänger till dess yttersta motsatt, från konsumism till skapande, där akten att klä sig kan bli helig och kläder inte bara ger skydd för din kropp utan också tröst för din själ. Där konsumtion är något som står i vägen för ditt mest geniala jag. 

Det låter så fantastiskt, jag vill bara ropa ”Ja! Så kan det vara! Snälla, låt det bli så under min livstid.” För jag tror att vi är många som längtar djupt och häftigt efter mening, ritualer, tid. Efter vårt eget geni, vår egen helighet. 

Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat med 80%, den dominerande orsaken är psykisk ohälsa. Vi vill så mycket. Vi gör mer, mer, mer på vår fritid, samtidigt som arbetsgivarna klämmer in mer, mer, mer i våra tjänster. Vår levnadsstandard är så hög, pressen att hänga med så överväldigande, tempot så uppskruvat att varken våra kroppar eller hjärnor orkar. Mening, ritualer, tid. När finns det plats för det?

Om det fanns tid i våra liv att skapa, tänka och känna kring kläder utan att tänka mode, hur skulle vi se ut då? Hur skulle det kännas? Om vi hade ritualer kring hur vi klär på (eller av) oss, tid för eftertanke, tid för vård av våra kläder, hur skulle det kännas? Hur skulle det verka i oss? Hur skulle det påverka världen?

Jag vet inte hur Li Edelkoort föreställer sig kläderna hon pratar om i den här texten. Hon ger oss inte många ledtrådar förutom cool neutrals, amorphous, without details. Själv tänker jag mig mjuka tyger man kan svepa in sig i, avskalade och tidlösa kläder, munkkåpor och kaftaner, kläder för nomader, kläder som kan göra ett nästintill immateriellt, sakralt intryck. 


Vad tänker ni när ni läser Li Edelkoorts text? Vad ser ni framför er? Vad känner ni?

Tanken på en vardagsuniform

måndag 5 juni 2017
Michele Oka Doner. Bilden är från Pinterest, jag har tyvärr inte hittat källan och fotografen. 

I ganska många år har jag sagt att jag någon gång ska ha en uniform. Alltså inte en riktig uniform, jag suktar inte efter en polisuniform eller så, utan en vardagsuniform. En look. En enkel kläd-formula som alltid fungerar, en tio-tjugo perfekta plagg som alla passar ihop. En garderob jag älskar, utan felköp som blir hängande oanvända. Att aldrig mer behöva stå framför garderoben och grinigt utbrista ”Men jag har ju iiiiingenting att ta på mig!”.  

Jag har fortfarande ingen uniform. Trots att jag verkligen försökt. Jag har rensat min garderob otaliga gånger, jag har läst en miljon tips om hur man skapar en ”capsule wardrobe” (grattis till er som har en sådan, det låter fantastiskt) och jag vet vilka plagg jag trivs bäst i (kjol och klänning, inte byxor, långa koftor inte korta, ullkappor inte täckjackor, etc etc). 

Jag har förvisso inte en speciellt stor garderob, och visst är mina favoritplagg i majoritet. Men ser man på helheten så liknar den fortfarande lite av en dålig pyttipanna: en del bra outfits, en del plagg som bara passar till ett eller två andra plagg, en hel del tråkiga plagg som jag dessutom känner mig trist i. Och det jag tycker är tråkigast av allt: jag har ingen look. Jag har bara kläder. 

En som däremot har lyckats med både en look och en personlig uniform är den amerikanska konstnären Michele Oka Doner. Hon har sin signaturklänning, en lång sidenklänning med stor draperad krage som drar uppmärksamheten till hennes vackra ansikte. Den här klänningen hittade hon för 20 år sedan i en liten butik i Soho och sedan dess har hon lärt känna designern och fått den uppsydd i många olika färger och material. 

Under den bär hon linnen och leggings, över den bär hon siden eller cashmere-sjalar, cape eller kappa i ull, enkla sandaler eller svarta stövlar. Hon bär alltid sitt hår uppsatt och rött läppstift, och om hon bär smycken är det oftast pärlor. 

Hon har en look. En personlig uniform, som både talar om vem hon är och som gör det enklare för henne att shoppa och klä sig. Jag avundas henne. Någon gång ska jag också ...


Har du en uniform? Hur ser den ut och varför har du valt den?

Laura Biagiotti 1943-2017

lördag 27 maj 2017


Den italienska designern Laura Biagiotti, The Queen of Cashmere, är död. Hon startade sin designbana i sina föräldrars företag på 60-talet för att sedan visa sin första egna kollektion av damkläder 1972. 1988 blev hon den första italienska designern som visade en modeshow i Kina, 1995 blev hon den första att visa sina kläder i Kreml, Moskva. Hon är känd för sina kläders mjuka material och feminina stil, ett gediget hantverk och en omisskännlig italiensk elegans. 

Men jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att det är parfymerna som har gjort mest avtryck, i alla fall i Sverige. Roma, Venezia och Laura gjorde stor succé på 90-talet och är nu klassiker.

Min Biagiotti-parfym är Laura. En vänlig parfym, lätt att älska, med persika och vattenmelon i toppnoterna, sedan viol och iris. Basen består av vanilj, sandelträ, ambra och musk. 

Jag förknippar den med en tid på 90-talet när jag var i 20-årsåldern och som bäst försökte komma underfund med vem jag var och kanske ännu mer: vem jag ville vara. När jag doftar den nu tänker jag (trots dess fruktiga ljuva blommighet) på Doc Martens, svart hårfärg och wonderbra, inrökta caféer, knappt med pengar och diverse mörkrum på fotokurser. Laura var snäll i allt det svarta, men trots sin mjukhet så andades den ändå ett visst mått av raffinemang, den hade en air av den stora världen som jag längtade ut i. 

Till och från genom åren sedan dess har jag burit den, men nu var det längesedan. Kanske jag skulle köpa mig en flaska? 

Vilken Biagiotti-parfym lockar fram dina minnen? 



Bilderna har jag hittat på Pinterest

Why Clothes Matter

måndag 8 maj 2017


Jag uppskattar de korta intressanta filmerna från Alain de Bottons School of Life som kan handla om alltifrån varför Sokrates hatade demokrati till varför det är tråkigt att jobba eller hur man bäst är självisk. Why Clothes Matter handlar, precis som titeln säger, om varför sättet vi väljer att klä oss på faktiskt är viktigt. 
Vad säger ni, håller ni med det som sägs i filmen? Är din klädstil en sorts självporträtt, en guide till din personlighet? 

Parfymstil

måndag 17 april 2017

På skärtorsdagen kom jag till jobbet vid åttatiden. Allt var som vanligt, jag låste upp kontoret, hängde av mig min kappa och startade min dator. Men sedan började jag känna att något inte var som det skulle. Jag såg mig omkring, men allt såg ut som vanligt. Tekoppen stod där jag lämnat den dagen före, på skrivbordet låg de ständiga högarna med papper och alla färgglada kom-ihåg post-its satt kvar på min dator. Jag ögnade igenom en pappersbunt och gjorde en snabb prioritering av dagens arbetsuppgifter. Men hur det än var så kände jag mig lite desorienterad. Och då kom jag på vad det var som var fel: jag hade glömt ta på mig parfym den morgonen. 



Jag älskar parfym. Jag äger inte många stora flaskor, däremot gillar jag att köpa parfymprover på internet och jag vill alltid ha en sisådär tjugo-trettio stycken parfymer att välja mellan. Jag tänker på parfym som en oumbärlig del av min stil. 

Jag brukade leta efter en signaturparfym, en parfym som jag älskar och som folk skulle känna igen mig på. Men det visade sig att jag älskar en mängd olika dofter och varken kan eller vill välja bara en. Jag använder parfym efter olika kriterier: årstid, klädsel, tillfälle, humör. Det kan vara ovanliga och lite svåra parfymer, vintageparfymer, eleganta märkesparfymer eller billiga enkla parfymer. Jag har inget favoritmärke och ingen prestige när det gäller mina parfymval, det ska bara vara en doft jag gillar och trivs med. En doft som känns som min stil. 


Hur har du det med parfym? Är parfym en del av din stil? Har du en signaturparfym eller en parfym för varje humör? 


Jag måste ha en prickig sjal

söndag 2 april 2017

Häromdagen kom min kollega till jobbet med en svart och vitrandig tröja matchad med en stor prickig sjal. Sjalen hade svart botten och små vita prickar och såg så chic ut på min kollega att jag på vår fikarast avbröt henne mitt i en historia genom att utbrista ”Jag måste också ha en prickig sjal!”. Jag har aldrig använt så mycket prickiga kläder eller accessoarer, men nu vill jag ändra på det. Det var som om en enda sjal fick mig att få upp ögonen för pricken. 

Prickiga kläder och accessoarer började tillverkas i större skala först på 1800-talet, i och med intåget av mekaniska vävstolar som kunde väva perfekta runda prickar (ränder och rutor kunde man lätt väva på vanliga vävstolar). Pricken blev ett omtyckt mönster och har väl i princip varit det sedan dess. 

Pricken, med sin mjuka runda form, har charm och personlighet. Den kan vara barnslig och komisk men den kan också vara klassisk och diskret. Här nedanför har jag satt ihop en liten tidslinje med prickigt från 1920-1990. Bilderna har jag hitta på Pinterest. 

Om du befinner dig i Malmö så kan du besöka utställningen  "Randigt, rutigt, prickigt" på Malmö Muséer hela 2017. 

Vad tycker du om prickar? Använder du prickiga kläder?


















Köpenhamn Vintage 2017 /København Vintage 2017

söndag 26 mars 2017
Denna vackra vårdag tillbringade jag på København Vintage 2017, Vintagemässan i Köpenhamn. 35 utställare bjöd ut vintagekläder från 1920-1969 och man kunde få tidstypisk frisyr och make up lagd. 



Vackra hattar fanns i mängder!




Mässan var synnerligen välbesökt, fullt med glada och trevliga vintagemänniskor överallt.



Handskar, pärlor, broscher och väskor, här fanns allt.


Charmante Tibberup Høkeren från Helsingör var på plats.


Och kanske roligast av allt: alla de besökare som hade klätt upp sig i vintage. Underbart! Missa inte nästa års mässa!

Det finns fynd att göra!

söndag 19 mars 2017


Jag tycker om att gå på loppisar, second hand och antikbutiker och jag älskar att fynda. Dels har jag alltid gillat gamla prylar och äldre tiders estetik. Det finns så mycket vackert och praktiskt man kan få  för en spottstyver. Dels bidrar den sortens shopping inte till miljöförstöring och barnarbete. Jag letar efter allt möjligt, krukor, tekoppar, tavlor, böcker, tyger och kläder och genom åren har jag hittat mycket fina saker.

När det gäller kläder så är jag en kjolperson (och mer och mer en klänningsperson) vilket betyder att jag använder ohemula mängder strumpbyxor. Det är dyrt och de är inte hållbara, ibland får man vara glad om man ens får dem på sig innan de går sönder.  Den här vintern har jag spenderat mer pengar på strumpbyxor än på riktigt klädesplagg.

Vanligtvis finns det inte mycket strumpbyxor att fynda på second hand men häromveckan hade jag tur. På Erikshjälpen hittade jag två vackra mönstrade strumpbyxor från tyska Kunert och ett par från Wolford, för en tia styck! Så om du är kjolperson som jag och ute och letar efter fynd på loppis och second hand, missa inte att kolla efter nylonstrumpor i obrutna förpackningar. Det finns fynd att göra!

Munkar och parfymer i den brittiska skärgården

söndag 12 mars 2017


300 km väster om London, utanför kusten av sydvästra Wales, ligger en liten som heter Caldey Island. Den är 2,2 kvadratkilometer stor och härbärgerar 40 personer samt ett antal munkar av Cistercienordern, en strikt katolsk order.

Caldey Island är populärt att besöka som turist och mest känt för sitt kloster där man också kan tillbringa tid på retreat. Ön och munkarna är kända för sin tillverkning av ost, kakor och …parfym? 

Ja, parfym. En hel kollektion av dofter, handkrämer och tvålar för både herr och dam. Men mest kända är de för sin Caldey Island Lavender Oil, lavendeloljan som parfymexperten Luca Turin kallat för ”simply the best lavender soliflore on earth”. 

Nu tänker du kanske ”Lavendel? Som de där lavendelpåsarna mormor hade i sina klädskåp för att hålla malen borta? Varför skulle man vilja lukta så?” Och jag förstår dig. Jag äger Caldey Island Lavender Oil men jag använder den sällan som parfym på dagtid. Däremot är den oslagbar som kvällsparfym när man vill varva ner efter en stressig dag, eller helt enkelt som kuddparfym (en liten droppe på kudden) när man ska gå och lägga sig. Doften av lavendel är känd för att dämpa oro samt ge bättre sömn. 

Men förutom att göra dig sömnig så är Caldey Island Lavender Oil verkligen en riktig stjärna. Den har samma fräschör som vanliga lavendeloljor men ett helt helt annat djup och rondör. Den är kraftig men ändå behaglig, den är inte ”stickig” överhuvudtaget. Det är helt enkelt en underbar doft.


På grund av restriktioner kring vad man kan skicka per post från Storbritannien så kan man inte köpa parfymerna från Caldey, men man kan man köpa lavendeloljan. Rekommenderas varmt!

Stilhistoria: min nostalgi och en scarf från 1980

lördag 4 mars 2017





Jag köpte den här souvenirscarfen från de olympiska spelen i Moskva 1980 på Etsy för nån vecka sedan och i fredags fick jag den äntligen. Den har legat på min Etsy-önskelista i en evighet och så plötsligt slog jag till. Jag har ingen aning om varför jag köpte den, eller varför jag så gärna vill ha den. 

1980 är jag sju år gammal, fyller åtta i augusti. Jag minns inte det året. Jag är överhuvudtaget ganska dålig på att minnas. Och jag minns verkligen inte OS i Moskva. Men jag önskar så att jag kunde resa tillbaka och vara en fluga på rätt många väggar det året. Jag är säker på att det finns ett ord för det, en längtan, en nostalgi efter något man aldrig själv upplevt. 

För 1980 var ett spännande år! Titta bara här: 

I Sverige folkomröstar vi om kärnkraft, vår regering beslutar att satsa på ett nytt militärflygplan vid namn JAS, föräldraförsäkringen ökas från 9 till 12 månader, vi återinför sommartid (som inte funnits sedan 1916), den första svenska jämställdhetsombudsmannen utses, filmen Sällskapsresan har premiär och den första dragningen i det nya svenska spelet Lotto äger rum.

Internationellt är det också bra drag, det kalla kriget rasar med ohejdad kraft, Polske elektrikern Lech Walesa blir ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet, kriget mellan Iran och Irak bryter ut, Ronald Reagan blir president i USA, John Lennon mördas i New York, en norsk oljeplattform välter och 123 personer drunknar, Vigdis Finnbogadottir blir Islands och världens första demokratiskt valda kvinnliga president, och Alfred Hitchcock, Ian Curtis och Tito dör.

1980 går Olympiska sommarspelen av stapeln i Moskva. 65 nationer bojkottar spelen på USAs initiativ, på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, dock ej Sverige. Jag bryr mig verkligen inte om sport, förutom gymnastik som jag tränat och tävlat i själv. Jag hade inte velat vara där och titta. Dessutom blev min favoritgymnast från den tiden, Elena Mukhina, en tippad vinnare i Sovjetunionens damlag, förlamad vid en träningsolycka bara två veckor innan OS. Trots det dominerade Sovjetunionen damernas tävlingar i artistisk gymnastik tätt följd av Rumänien (med Nadia Comăneci) och Västtyskland. 

Scarfen är triangelformad, blå och vit, fläckig, med sömmar som börjat släppa och med ett ganska synligt hål i ena kanten. Jag trodde att det var polyester men när jag tvättade den kom den ut ur tvättmaskinen som en lite hård, våt boll, ungefär som viskos brukar göra. Kanske det är nån märklig blandning. Svår att stryka var den också. 

Jag får väl bära scarfen som en sorts nick till mitt intresse för historia, min nostalgi, och min kärlek till vintage- och second hand-kläder. Eller som en hyllning till Elena. Eller bara för att den trots sina många brister är ganska fin. 


The holy grail: skjortklänningen

söndag 26 februari 2017

Jag är lite besatt just nu: jag är kär i skjortklänningen. Min holy grail är Giovanna Battaglia Engelberts mörkrosa Gucci, en klassisk, enkel sak med en lätt 70-talskänsla. 






Jag har letat efter skjortklänningens historia men inte hittat någon definitiv. En teori är att skjortklänningen blev populär på 30 och 40-talet när över- och medelklassen inte längre hade råd att hålla sig med tjänstefolk som kunde knäppa en massa vackra knappar i ryggen på kläder. 
40-talsskjortklänningarna hade oftast a-linjeformade kjolar och markerade kragar och manschetter, lite uniformssinspirerade och mycket praktiska.



Efter andra världskriget kom Dior med sin New Look kollektion med getingmidjor och rejäl vidd i kjolen, ett mode som höll hela 50-talet och en bit in på 60-talet. Naturligtvis hittar vi skjortklänningar i den modellen också, oftast med knäppning enbart ned till midjan, i alla möjliga underbara färger och mönster. 




70-talet såg tillbaka både på 30- och 40-talet och skjortklänning återgick till a-linjeformen. 80-talet inspirerades av 50-talet och vidden i kjolen var tillbaka. 

2017 ser skjortklänningen ofta ut som en förlängd herrskjorta med rundad nederkant som landar någonstans ovanför knät, och smalt tygskärp som knyts i midjan. 

Så, vi vet hur min favoritvariant ser ut, men vad tycker du om skjortklänningen? Vilken är din favorit?

Bilderna har jag hittat på Pinterest. 

Boktips: Women in Clothes

söndag 19 februari 2017

I ungefär två veckor har jag läst, roats av, funderat på och myst med den här boken: Women in Clothes av Sheila Heti, Heidi Julavits och Leanne Shapton. Tillsammans satte de ihop en enkät med mer än 50 frågor. En enkät låter ju inte så spännande, men som ni ser på bokens baksida härunder så är det ganska spännande frågor, formulerade för att få veta mer om kvinnors tankar om stil. De fick över 600 enkätsvar, från kvinnor i alla åldrar och en mängd olika nationaliteter.


I boken får vi sedan ett urval av svaren blandat med längre intervjuer och essäliknande texter. Det är en bok som passar att plocka upp och läsa lite här och där, att bläddra fram och tillbaka bland ämnena. Svaren är ibland raka och direkta, ibland förvånansvärt personliga, ibland små berättelser och betraktelser från respondenternas liv. För mig har läsningen varit full av igenkänning, humor, lite obekvämhet och en del ögonöppnare. Som ni ser har jag varit framme med pennan och markerat en hel del, så ni kan lugnt förvänta er att jag kommer att återkomma till  och citera ur den här boken i bloggen längre fram.





Man kan tro att en sån här bok skulle vara fylld till brädden med stora glassiga bilder men så är inte fallet. I den här boken är det ordet som gäller, ordet som är uttrycksmedlet. De bilder som finns är främst bilder på kvinnors samlingar av favoritkläder eller accessoarer:  tofflor, vita byxor, tygkassar, omlottkjolar och randiga tröjor. Det är enkelt och charmigt


Jag rekommenderar verkligen den här boken till dig som är intresserad av stil och framförallt till dig som funderar på att formulera dig kring din egen personliga stil. På sidan 11 hittar du enkäten i sin helhet. Det är bara att sätta igång och svara!

Modeslavar

lördag 11 februari 2017


I veckan hade jag nöjet att få höra journalisten Moa Kärnstrand tala om modeintrustrin och konsekvenserna av våra billiga kläder. Eller nöje och nöje, hur mycket jag än redan vet om hur illa ställt det är med klädtillverkningsindustrin så är det alltid jävligt chockerande att höra mer. 

Moa har tillsammans med sin kollega Tobias Andersson Åkerblom granskat valda delar av modeindustrin och skrivit boken ”Modeslavar”. Modeslavar är här inte bara en referens till oss som följer modet och alla dess nycker, men framförallt till de som faktiskt syr våra kläder under ofattbara förutsättningar och för så minimala löner att man blir illamående. 


Moa och Tobias har rest dit där bland annat svenska klädföretag jagar den billigaste produktionen och lyckats ta sig in i fabriker, talat med arbetare, fackföreningar, och fabriksägare. De har träffat minderåriga som arbetar från sju på morgonen till åtta på kvällen sex dagar i veckan, fabriksägare som påstår att deras dåliga rykte är lögner som sprids av illvilliga konkurrenter, en hel industri av lädergarvning där inga arbetare lever längre än till 50 års ålder på grund av de starka gifterna de arbetar med, arbetare som riskerar sina liv när de organiserar sig fackligt. 

Allt för att vi ska kunna köpa oss nåt nytt billigt plagg varenda vecka. Som vi kastar när vi använt det ett par gånger. Som inte går att återvinna utan blir till sopor som blir till en enorm miljöbelastning. 


Vi vet om det här. Det här är inga nyheter. Vi kan försöka svära oss fria. Peka på klädföretagens fina miljöpolicys, peka på korrupta länder och fabriksägare. Men det ligger fan på oss också. Vi kommer inte undan. Vi KAN förändra det här. 

Läs på, var kritisk till företagspolicys, leta efter korrekta källor. Börja med dig själv, i det lilla. Din egen shopping. Jag tror att vi flesta är överens om att vi har mer kläder än vi behöver. Och att man kan vara välklädd med färre plagg, bara man väljer med lite mer eftertänksamhet. 

Här är mina tips om var vi kan börja:

1. Använd de kläder du redan har så många gånger det bara är möjligt. Gör det till en sport att hålla reda på hur många gånger du har använt plagget och ge dig inte förrän du är uppe i minst 30 gånger, eller 50 eller 100.

2: Ta hand om dina kläder. Tvätta skonsamt, hängtorka, laga, sy om.  

3. Kasta inte kläder, lämna dem till second hand där de kan få en andra (eller tredje eller fjärde chans).

4. Shoppa vintage och second hand. Där har du större chans att hitta giftfria kläder och framför allt: hitta en helt egen stil. Det är billigt, så om du gör felköp blir det ingen katastrof för din budget. Donera tillbaks det.  

5: Om du absolut vill köpa nytt satsa på naturmaterial som går att återvinna, köp plagg av hög kvalitet som du vill behålla för evigt, och vänd dig tillföretag som har en mycket uttalad miljö och fair trade policy, med mycket hög transparens. Helst ska du kunna följa ditt plagg från sömmerska till din kropp. 

Det finns mycket mer vi kan göra. Det här är bara början. 


Att sno eller inte sno stilen

lördag 4 februari 2017


1988, när jag var 14 år, åkte jag på språkresa till England med min kusin Jenny, min bästa kompis Marie och hennes kusin Fia. Jag var besatt av gymnastik under den tiden, tränade och tävlade jämt och det avspeglades i min klädstil. Jag gick mest omkring i mjukisbyxor och sweatshirts i pastellfärger, matchat med ett par gröna seglarskor och vita tubsockor. Jenny var den tjejiga i mycket rosa och stentvättade jeans. Fia var den poppiga som syntes, med sitt stora permanentade hår uppsatt i en tofs mitt uppe på huvudet och en härlig hemstickad tröja med Betty Boop på. Marie var den som hade stil. Hon hade svart kavaj, vit skjorta, sitt svarta blanka hår i en klassisk page. Folk brukade säga att hon borde vara fotomodell.

Förutom att plugga engelska, gå på disco och förundras över innehållet i våra packed lunches så tillbringade vi ganska mycket tid med att dra omkring i Eastbournes alla affärer och prova kläder. En dag var vi inne i en pytteliten butik och Marie provade en kort, svart, stretchig klänning med små volanger nertill. Hon var skitsnygg i den. Verkligen skitsnygg. Vi andra kunde inget annat än att stå och beundra henne. Själv var hon tveksam, kunde inte bestämma sig utan valde att fundera på om hon skulle köpa klänningen eller inte. 

Nån dag senare smet jag ner på stan, provade den och köpte den. Trots att det kändes helt fel. Men så rätt. Jag trodde verkligen att jag skulle vara lika snygg som Marie, bara jag köpte den där klänningen.

I min dagbok skriver jag: ”Sen köpte jag en svart klänning som Marie har provat. Hon ville köpa den, och jag sa att ska inte hon ha den så ska jag ha den, så jag köpte den. Hoppas hon inte blir sur.”

Det var både skam och triumf i mitt hjärt när jag visade henne att jag köpt den. Och jag minns fortfarande blicken hon gav mig. 


Jag använde aldrig den där klänning. Inte en enda gång. Den var inte min från början och den blev aldrig min. Den kändes alltid fel. Det var inte min stil. 

Stil i kultur: The Handmaiden

söndag 29 januari 2017



Jag gick på bio och såg Park Chan-Wooks film The Handmaiden och blev fullkomligt överväldigad av skönheten. Chan-Wook har tagit Sarah Waters roman ”Ficktjuven” och flyttat den från viktorianska England till 30-talets Korea. Det är sensuellt, intimt, grymt och så, så stilfullt.

Jag tänker inte ge er en recension av filmen, eller ens berätta vad den handlar om. Jag vill däremot säga några ord om varför man ska den om man är som jag:  glupsk på allt som är vackert. 

Se den för 1930-talets Korea med sin blandning av öst och väst. De vackra kläderna: persikofärgade sidenkimonos, spetsblusar och svarta blanka läderhandskar, klänningar med täta rader av klädda knappar som ligger som pärlor utefter kvinnornas vackra raka ryggar. Herrarnas tredelade kostymer med fickur i klockkedjor, nattsvarta frackar med bländande vita skjortbröst och flugor. Broderade havsgröna täcken, möbler i mörkt glänsande trä och slingrande bladmönstrade tapeter (William Morris?). 

Se den för de små vackra detaljerna: cigarettetuier och tändare i silver, glasrör med silverlås att förvara flytande opium i, hattaskarna i garderoben. 

Se den för det vackra japanska biblioteket med tatamimattornas eleganta geometri, de tuktade bonsaiträden, shojiväggarna som glider upp och avslöjar fönster ut mot de snötäckta träden utanför.

Se den för att till och med det grymma och våldsamma i en av slutscenerna är vackert: Den gigantiska köttiga bläckfisken i sitt trånga akvarium, det snidade tortyrredskapet och väggen med kroppsdelar i formalin, den blågrå röken som hänger i luften. 

Se den och njut. 




Jag gillar inte handkräm. Förutom den här.





Jag gillar inte kladdigheter på mina händer. Överhuvudtaget. Jag gillar inte att använda hårvax eftersom jag inte gillar att ta i det, jag gillar inte att stoppa händerna i deg när jag bakar så allt jag bakar hamnar i matberedaren, jag gillar definitivt inte handkräm. Jag behöver handkräm, men jag gillar inte handkräm. Att kladda ner mina händer utan att få lov att tvätta av kladdet omedelbart känns ytterst obehagligt. 

Men ja, jag behöver ju handkräm. Det är vinter, det är kallt och blåsigt ute, inne är det torrt och varmt och mina små tassar lider snart uttorkningsdöden. I ett desperat försök att rädda dem provade jag något nytt: Hyalomiel från Féret Parfumeur, en produkt de har tillverkat sedan 1878. 

Hyalomiel är en lätt och klar gelé som snabbt glider in i huden och ger fukt, men utan att lämna en kladdig hinna på min hud. Den har en mild och behaglig doft av pudrig honung och ros som jag trivs så bra med att jag hade köpt den om den funnits som parfym. 

Och Voilà! Mjuka händer!


*Det här är inte ett sponsrat inlägg, detta är en produkt jag köpt själv. 




Välkommen till Tilltalande

torsdag 26 januari 2017


Välkommen till Tilltalande!

Jag har startat den här bloggen för att få dyka ner djupare i mitt intresse för stil och dela med mig av vad jag hittar. 


Det kommer att handla om stil, stil i kultur, stilhistoria och stilpersonligheter. Stil som i kläder, accessoarer, inredning, design. Stilhistoria som i vad som har varit populärt, plagg som har försvunnit, stil som refererar till flydda tider. Stil i kultur: vilka uttryck av stil jag roas och fascineras av i litteratur, film och konst. Stilpersonligheter som i människors stil jag beundrar, inspireras och charmas av. 

Jag kommer att bli väldigt glad om jag lyckas skapa ett samtal om stil på den här bloggen, så var inte rädd för att kommentera!

Vänligen


Therése