Tilltalande

Det vackra linnet

lördag 22 juli 2017


Ett av mina favoritmaterial att klä mig i, speciellt på sommaren, är linne. Linne får mig att tänka på natur, historia, hantverk, allt sånt jag gillar. 

Carl von Linné gav linet det latinska namnet Linum usitatissimum vilket betyder "det allra mest användbara" eller "det högst nyttiga linet”. Lin var en gång i tiden en av våra viktigaste grödor, linnekläder och hemtextil i linne fanns i varenda hem. Men redan på 1800-talet började det konkurreras ut av industriellt framställd bomullstyg. Att göra linnetyger är nämligen arbetskrävande, linet genomgår många förberedelser innan man kan spinna och väva det. När syntettygerna blev populära på 60-talet blev det dödsstöten för linnet och lin slutade i princip att odlas i några större mängder i Sverige. Nu odlas lin främst i Kina, Baltikum och Ryssland. 

Jag hoppas på en renässans för lin (både odling och klädtillverkning) i Sverige, av många skäl: 

Lin är en miljövänlig gröda. Det är motståndskraftigt, det råkar t ex inte ut för lika många sjukdomar som bomull och kan därför odlas med färre bekämpningsmedel (till skillnad från både bomull och syntettyger). Nästa alla delar av linet kan användas och har därför inga avfallsprodukter.  

Linblomman är underbart söt och vårt landskap skulle bara bli vackrare av blå linfält.  

Linne är ett starkt tyg, ett av få tyger som är starkare vått än torrt. Däremot har det ingen elasticitet, så om man viker det på samma ställe för många gånger bryts fibern. Låt dina linnekläder hänga!

Linne andas och kan absorbera en stor mängd vätska utan att kännas blött (i motsats till exempelvis bomull och viskos). Det torkar snabbt när man tvättat det.

Linnekläder är vackra. Linne är tidlöst. Det är rustikt men ändå polerat. Linne ser aldrig billigt ut, som dålig bomull och grälla syntetplagg gör. Linne blir inte nopprigt, däremot kan tyget ha små oregelbundenheter, vilket ger det liv och struktur. Och ja, jag är en av dem som tycker att linnets tendens att skrynkla hör till dess charm. Jag stryker aldrig mina linnekläder.

I min lilla garderob hittar man fyra linneklänningar, en jumpsuit i linne, två linneskjortor och en linnekavaj. Mer lär det bli. I nästa inlägg berättar jag om var jag föredrar att köpa mina linnekläder.


Tycker du om linne?


Festligt semestertips!

torsdag 13 juli 2017



Kulturen i Lund pågår just nu utställningen "Uppklädd - kvinnligt mode 1730-2000" som jag varmt kan rekommendera. Längs en tidslinje kan vi följa modet för festkläder ifrån det allra mest fantastiskt påkostade och komplicerade till den enkla 70-talsklänningen i härligt mönstrad bomull. Du får veta mer om både material, tekniker och kvinnors liv.

Jag är mycket glad att folk har börjat intressera sig så mycket för vintagekläder, jag tror att det har betytt ett uppsving för att våra muséum också börjat visa mer kläder ur sina digra samlingar. Kulturen har, för denna utställning, plockat fram plagg som aldrig förr har visats, och det tackar jag för.

Om du är i Lund, passa på att se utställningen!

1825 

 1870-tal

 1920-tal

1930-tal


Lämna modet bakom dig

söndag 18 juni 2017

Under våren har jag följt nyhetsbreven från Trend tablet, trendgurun Li Edelkoorts företag, och i maj dök den här texten  med titel The Escape of Fashion upp: 







I flera år har Edelkoort förutspått modets död. Hon är övertygad om att modebranschen har spelat ut sin roll, att den har förlorat sin betydelse i samhället, att den blivit en sjuk parodi på sig själv. Jag kommer att återkomma till hennes anti-fashion manifest i ett senare inlägg, i detta vill jag prata om det hon skriver om i nyhetsbrevet: kläder för själen och akten att klä sig, att vara klädd.

Idag tillbringade jag en timme på Väla, shoppingcentret utanför Helsingborg. 200 butiker, restauranger och caféer, 6000 parkeringsplatser, 10 miljoner besökare per år och en omsättning på 3 miljarder. En succé. En oändligt deprimerande succé. Jag var där idag för att köpa ett kosttillskott och medan jag passerade klädesbutik efter klädesbutik i jakt på en hälsokostaffär sjönk mitt humör. Så mycket kläder. Så mycket billiga kläder. Så mycket billiga kläder i förfärliga kvalitéer, sydda av underbetalda arbetare i länder där de ofta riskerar livet i klädesfabrikerna. Och på Väla är det som vanligt mycket folk, med många reapåsar i händerna, trots sol och över tjugo grader varmt utomhus. Det här är vad vi har reducerat oss till. Konsumenter. Det här är vad vi gör. Konsumerar. Det som någon annan vill att vi ska bära på våra kroppar.  

Och så kommer Li Edelkoort och pratar om modets död. Om en pendel som svänger till dess yttersta motsatt, från konsumism till skapande, där akten att klä sig kan bli helig och kläder inte bara ger skydd för din kropp utan också tröst för din själ. Där konsumtion är något som står i vägen för ditt mest geniala jag. 

Det låter så fantastiskt, jag vill bara ropa ”Ja! Så kan det vara! Snälla, låt det bli så under min livstid.” För jag tror att vi är många som längtar djupt och häftigt efter mening, ritualer, tid. Efter vårt eget geni, vår egen helighet. 

Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat med 80%, den dominerande orsaken är psykisk ohälsa. Vi vill så mycket. Vi gör mer, mer, mer på vår fritid, samtidigt som arbetsgivarna klämmer in mer, mer, mer i våra tjänster. Vår levnadsstandard är så hög, pressen att hänga med så överväldigande, tempot så uppskruvat att varken våra kroppar eller hjärnor orkar. Mening, ritualer, tid. När finns det plats för det?

Om det fanns tid i våra liv att skapa, tänka och känna kring kläder utan att tänka mode, hur skulle vi se ut då? Hur skulle det kännas? Om vi hade ritualer kring hur vi klär på (eller av) oss, tid för eftertanke, tid för vård av våra kläder, hur skulle det kännas? Hur skulle det verka i oss? Hur skulle det påverka världen?

Jag vet inte hur Li Edelkoort föreställer sig kläderna hon pratar om i den här texten. Hon ger oss inte många ledtrådar förutom cool neutrals, amorphous, without details. Själv tänker jag mig mjuka tyger man kan svepa in sig i, avskalade och tidlösa kläder, munkkåpor och kaftaner, kläder för nomader, kläder som kan göra ett nästintill immateriellt, sakralt intryck. 


Vad tänker ni när ni läser Li Edelkoorts text? Vad ser ni framför er? Vad känner ni?

Tanken på en vardagsuniform

måndag 5 juni 2017
Michele Oka Doner. Bilden är från Pinterest, jag har tyvärr inte hittat källan och fotografen. 

I ganska många år har jag sagt att jag någon gång ska ha en uniform. Alltså inte en riktig uniform, jag suktar inte efter en polisuniform eller så, utan en vardagsuniform. En look. En enkel kläd-formula som alltid fungerar, en tio-tjugo perfekta plagg som alla passar ihop. En garderob jag älskar, utan felköp som blir hängande oanvända. Att aldrig mer behöva stå framför garderoben och grinigt utbrista ”Men jag har ju iiiiingenting att ta på mig!”.  

Jag har fortfarande ingen uniform. Trots att jag verkligen försökt. Jag har rensat min garderob otaliga gånger, jag har läst en miljon tips om hur man skapar en ”capsule wardrobe” (grattis till er som har en sådan, det låter fantastiskt) och jag vet vilka plagg jag trivs bäst i (kjol och klänning, inte byxor, långa koftor inte korta, ullkappor inte täckjackor, etc etc). 

Jag har förvisso inte en speciellt stor garderob, och visst är mina favoritplagg i majoritet. Men ser man på helheten så liknar den fortfarande lite av en dålig pyttipanna: en del bra outfits, en del plagg som bara passar till ett eller två andra plagg, en hel del tråkiga plagg som jag dessutom känner mig trist i. Och det jag tycker är tråkigast av allt: jag har ingen look. Jag har bara kläder. 

En som däremot har lyckats med både en look och en personlig uniform är den amerikanska konstnären Michele Oka Doner. Hon har sin signaturklänning, en lång sidenklänning med stor draperad krage som drar uppmärksamheten till hennes vackra ansikte. Den här klänningen hittade hon för 20 år sedan i en liten butik i Soho och sedan dess har hon lärt känna designern och fått den uppsydd i många olika färger och material. 

Under den bär hon linnen och leggings, över den bär hon siden eller cashmere-sjalar, cape eller kappa i ull, enkla sandaler eller svarta stövlar. Hon bär alltid sitt hår uppsatt och rött läppstift, och om hon bär smycken är det oftast pärlor. 

Hon har en look. En personlig uniform, som både talar om vem hon är och som gör det enklare för henne att shoppa och klä sig. Jag avundas henne. Någon gång ska jag också ...


Har du en uniform? Hur ser den ut och varför har du valt den?

Laura Biagiotti 1943-2017

lördag 27 maj 2017


Den italienska designern Laura Biagiotti, The Queen of Cashmere, är död. Hon startade sin designbana i sina föräldrars företag på 60-talet för att sedan visa sin första egna kollektion av damkläder 1972. 1988 blev hon den första italienska designern som visade en modeshow i Kina, 1995 blev hon den första att visa sina kläder i Kreml, Moskva. Hon är känd för sina kläders mjuka material och feminina stil, ett gediget hantverk och en omisskännlig italiensk elegans. 

Men jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att det är parfymerna som har gjort mest avtryck, i alla fall i Sverige. Roma, Venezia och Laura gjorde stor succé på 90-talet och är nu klassiker.

Min Biagiotti-parfym är Laura. En vänlig parfym, lätt att älska, med persika och vattenmelon i toppnoterna, sedan viol och iris. Basen består av vanilj, sandelträ, ambra och musk. 

Jag förknippar den med en tid på 90-talet när jag var i 20-årsåldern och som bäst försökte komma underfund med vem jag var och kanske ännu mer: vem jag ville vara. När jag doftar den nu tänker jag (trots dess fruktiga ljuva blommighet) på Doc Martens, svart hårfärg och wonderbra, inrökta caféer, knappt med pengar och diverse mörkrum på fotokurser. Laura var snäll i allt det svarta, men trots sin mjukhet så andades den ändå ett visst mått av raffinemang, den hade en air av den stora världen som jag längtade ut i. 

Till och från genom åren sedan dess har jag burit den, men nu var det längesedan. Kanske jag skulle köpa mig en flaska? 

Vilken Biagiotti-parfym lockar fram dina minnen? 



Bilderna har jag hittat på Pinterest

Why Clothes Matter

måndag 8 maj 2017


Jag uppskattar de korta intressanta filmerna från Alain de Bottons School of Life som kan handla om alltifrån varför Sokrates hatade demokrati till varför det är tråkigt att jobba eller hur man bäst är självisk. Why Clothes Matter handlar, precis som titeln säger, om varför sättet vi väljer att klä oss på faktiskt är viktigt. 
Vad säger ni, håller ni med det som sägs i filmen? Är din klädstil en sorts självporträtt, en guide till din personlighet? 

Parfymstil

måndag 17 april 2017

På skärtorsdagen kom jag till jobbet vid åttatiden. Allt var som vanligt, jag låste upp kontoret, hängde av mig min kappa och startade min dator. Men sedan började jag känna att något inte var som det skulle. Jag såg mig omkring, men allt såg ut som vanligt. Tekoppen stod där jag lämnat den dagen före, på skrivbordet låg de ständiga högarna med papper och alla färgglada kom-ihåg post-its satt kvar på min dator. Jag ögnade igenom en pappersbunt och gjorde en snabb prioritering av dagens arbetsuppgifter. Men hur det än var så kände jag mig lite desorienterad. Och då kom jag på vad det var som var fel: jag hade glömt ta på mig parfym den morgonen. 



Jag älskar parfym. Jag äger inte många stora flaskor, däremot gillar jag att köpa parfymprover på internet och jag vill alltid ha en sisådär tjugo-trettio stycken parfymer att välja mellan. Jag tänker på parfym som en oumbärlig del av min stil. 

Jag brukade leta efter en signaturparfym, en parfym som jag älskar och som folk skulle känna igen mig på. Men det visade sig att jag älskar en mängd olika dofter och varken kan eller vill välja bara en. Jag använder parfym efter olika kriterier: årstid, klädsel, tillfälle, humör. Det kan vara ovanliga och lite svåra parfymer, vintageparfymer, eleganta märkesparfymer eller billiga enkla parfymer. Jag har inget favoritmärke och ingen prestige när det gäller mina parfymval, det ska bara vara en doft jag gillar och trivs med. En doft som känns som min stil. 


Hur har du det med parfym? Är parfym en del av din stil? Har du en signaturparfym eller en parfym för varje humör?